AMETHYST DECEIVERS

På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte hur jag skall kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. Jag känner mig utanför hela spelet. När jag är tillsammans med människor måste jag tvinga mig att lyssna till vad de säger för att kunna le på de rätta ställena och själv har jag ingenting att säga någon människa. - - - När jag läste i ‘Stäppvargen’ sist slog det mig att där hade jag en släkting. Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte d.v.s. inte de som nödvändigtvis tar livet av sig men som alltid har döden vid sin sida, att tala med, att hoppas på. Jag vet inte varför jag lever. Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar. ”